Intervallträningen

kom igång idag, misann.


Och Bettankax kan vara lugn, det blev ingen hemåkning i onsdags, i regn och storm.

Det blev bil till Hässleholm i samma skitväder i stället. Och det var minsann inte det lättaste.


Men idag, vänner, har jag kört ett av mina favoritpass.

Här hemma finns en rejäl backe, en dryg km iväg från hemmet.

Dålig asfalt med mycket hål men den är så bra för det går rakt upp i över 400 meter.


Så dit stakar man iväg på drygt fem minuter, sedan bär det upp åtta gånger. För första gången testade jag att plogbromsa mig ner alla åtta gångerna.

Då gäller det misann att hålla tungan rätt i mun, och stavarna beredda på fall, ögonen fixerade vid den slingriga vägen längre ned om man skulle få möte med en bil.



För det vore inte roligt.


Kan man få stopp och stå still så är ju det bra, annars är det bara att braka ut i terrängen och hoppas på det bästa.

Idag klarade det sig med ett möte och det var på rätt plats, så jag kunde stanna och vänta in bilen.

Uppåt är det ju inga problem att mötas, det blev ett sådant möte också.


I alla fall gick det bra och denna träning är tänkt att ge styrka när man kommer till de s k Lundbäcksbackarna, ni vet där Sven-Åke gjorde sitt berömda ryck 1981.

Jag minns med fasa dessa backar första gången jag åkte, då hade man kämpat i ett antal mil (fem till sex kanske) och så dyker det upp backar som kändes oändliga.

Året efter, när jag plågat mig i backen upp till "Guds gröna ängar", ja då märkta jag dem knappt.
Men så gick det också femton sekunder snabbare andra året.

Där ser man vad lite målmedveten träning kan göra.