och vad tråkigt alternativet verkar.
En härlig höstdag håller på att avslutas med en underbar solnedgång i Kattegatt.
Och arbetsdagen, som inleddes med de vanliga 24,5 km på cykel vid 06.20 i morse, håller på att ta slut.
Nu vankas det sång och fika med mina 30 sångarbröder och systrar i kören Västanvind.
Så här är det nämligen med körsång:
man kan känna sig trött och att det skulle vara mycket trevligt att strunta i det och åka hem i stället.
Men eftersom man är plikttrogen gör man inte det utan dyker lojalt upp vid rätt tid för att värma upp och sedan sjunga. Efterhand ökar endorfinerna eller vad det nu kan vara, och humöret stiger.
Så när det är dags att sluta, ja då lämnar man sina sångarvänner med ett leende på läpparna och en sång som snurrar i huvudet. Lycklig.
Och nästa vecka startar vi med advent- och julsångerna som är lika härliga som vårsångerna i maj.
Då får man också en förkänsla av den jul som närmar sig, om precis två månader är det fjärde advent.
Sug på den karamellen!
Och träningen fortgår enligt plan, i morgon är det tänkt 2*20 km på rullskidorna. Måtte de nu fungera när jag startar, förra veckan blev det helfiasko, som uppmärksamma läsare kanske kommer ihåg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Oj, oj, oj .., här blev det brått att uppdatera ser jag .-))
SvaraRaderaJa, sjung på du!
Astrid tillhör inte dom där traditionstyngda människorna och bryr sig inte så värst i jul och sånt .. men det kan ju ha andra orsaker.
När barnen var små var det annorlunda.
/ Astrid den 3:e
Exakt så där är det. Jag var så håglös och trött innan sångövningen i söndags. Men klockan nio skuttar man hem.
SvaraRaderaVi börjar också med julsångerna nästa vecka. Tänk att man aldrig blir less.
Ingela: Ja visst får man en kick av det hela. Märkligt egentligen men så är det verkligen.
SvaraRaderaAstrid: Ja man får ju försöka få till ett inlägg när tiden så medger.